För ett år sedan så låg jag och kände på min mage fullkomligt lycklig över det lilla livet som växte i min mage. Intet ont anande att en vecka senare skulle jag få ett missfall. Jag tycker inte om den här tiden på året. Absolut inte idag. Jag fick min mens. Jag kommer för alltid må extra dåigt i slutet av April i början på Maj när det är den tiden av månaden. För jag går igenom hela den hemska upplevelsen som skedde i det badrummet i Åkersberga. Det är som det skedde nyss, det är ett så djupt öppet sår i mig fortfarande. Jag är så glad att inget hände med Nathan under hans graviditet. Varje gång jag gick på toa synade jag pappret efter rosa, orolig och nojjig över att något illa skulle ske.

 

Några veckor efter missfallet, i Juni tror jag så mötte jag en gammal bekant som håller på med det själsliga. Hon kom fram till mig då hon såg att jag inte verkade ok och efter vi pratat en stund sa hon att det barnets kropp var för svag för den själen. Hon tittade på mig, log och sa att den själen återkommer. Jag tvivlade hårt på hennes ord just då. Ganska så förklarligt... När jag sedan låg på ultragyn - Sophia hemmet i juli så slog hennes ord mig. 2 veckor tog det för min kropp efter missfallet att bli gravid igen. Det känns lite som ett göra om och göra rätt? Och jag vill gärna tro att min lilla älskling hittade "hem" igen. Det känns väldigt menat. Jag ser Nathan som mitt lilla mirakel och jag är så lycklig över att han är välskapt och ligger i min famn. 

 

Efter vi gått ut med vilket namn han skulle få, fick vi många reaktioner. Blandade men många positiva. En tjejkompis till mig berättade för mig vad Nathan betyder och det fick den känslan att växa ännu mer. Nathan är ett Hebereiskt namn och betyder Gåva från Gud. Mina minnen från våren 2015 gör mindre ont när han ligger i min famn. Han läker mitt hjärta liten bit i taget och plåstrar om min själ. Han är helt omedveten om vilken påverkan han har i mitt liv. Men en dag så kommer jag berätta :)