Djupt rotade drömmar

När jag var liten så drömde jag drömmar som skiljde sig från normala drömmar. Jag drömmer saker som hjärnan bearbetar som intryck men dessa fladdrar förbi mest obemärkt. Dröm typ 1. Sedan kommer en annan slags dröm jag återupplever en verklighet som är som vår fast vi är längre bak. Här kan jag hamna hur som. Sällan tillbaka utan ofta framtid. Jag minns allt, färg på träd, gator, hus, konversationer, människor, kläder.. Allt du kan tänka dig i detaljer. Som jag aldrig gick och la mig. Min verklighet fortsätter och när jag vaknar från dessa är jag helt slut kroppsligt. Jag minns allt från dessa drömmar. Den omgivningen jag drömt om har nu blivit den verklighet som jag en gång drömt om. Till stor del, vissa saker saknas fortfarande. Jag har kunnat peka ut platser och sagt det kommer se ut så sedan. Som Älvsjö station. Innan dom byggde om den visste jag hur det skulle se ut. Sa till Alex varje gång vi tog pendeln förbi. Sen byggde dom. Alltid lika äckligt. Mina sanndrömmar. Jag kan drömma om vem som. Dessa berättar jag oftast för någon nära mig, min mamma när jag var liten och sedan Alex. Det är dröm typ 2.

Sedan har jag när jag inte kan skilja på om jag drömmer eller inte och jag kan inte vakna upp. Det ända som hjälper mig att urskilja om jag drömmer är om jag kan tända lamporna eller inte. Kan jag inte så vet jag att jag fortfarande sover. Oftast i dessa jag drömmer mardrömmar och jag har dessa väldigt sällan tack o lov. Dröm typ 3. Sen har jag drömmar som är som minnen. Men dom är inte från mitt liv. Jag har aldrig varit där eller upplevt men ändå är det mina minnen. Jag känner en slags ägande känsla? När jag var liten (6-8) så drömde jag att jag åkte ett tåg långt långt bort. Jag åkte genom städer tills jag äntligen klev av. Där gick jag på lantliga vägar omgiven av grönska. Höga träd som nästa täckte himlen med sina höga trädkronor. På höger sida låg ett stenhus, 1,5 vånings. Detta ligger jämte vägen och du måste passera en liten grind. Taket har sådant där platt halmaktigt svart/brunt tak. När jag passerar grinden och närmar mig dörren blir min själ tung. Jag fylls med panik för det är inget än skräck som fyller mig. Jag har gått in. Jag gick in första gången. Jag gör inte om det. Om jag drömmer igen så står jag kvar på vägen. Huset är mitt hem. Men min familj är döda. Något hemskt skedde där. Vad det får jag aldrig veta. Sedan barnsben har drömmen dykt upp. År efter år. Jag har en längtan att kolla om huset ens existerar. Fast jag vet inte hur. För jag vet inte ens vart fan jag ska leta. Det gäckar mig verkligen ju äldre jag blir. Det känns så konstigt. Inatt så drömde jag igen och jag sökte på Google. Inte mycket till hjälp :p blev bara frustrerad.