Snart är det 3 år sedan jag skrev på kontraktet till lägenheten vi bor i, i dag. Hade ju sökt bostad via blocket och sen fått kontakt där frågan stod om jag fortfarande var intresserad efter tystnad efter mitt ansöknings Mail. 1 februari 2016 så stod vi skrivna här, 24 februari gick lastbilen med allt ner till Lysekil medans jag födde Nathan. Det var så intensivt hela upplevelsen och jag var så less på Sthlm och människorna. Jag var så redo att flytta. 5 mars klev vi innanför dörrarna. 

Jag har alltid levt mitt liv och agerat utefter det som känt är rätt men folk snackade så mycket skit om mig och barnen 2015. Vidriga människor och jag vet ju många av dem. Sista tiden som nyförlöst i Sthlm ville jag bara fly. Jag orkade inte ens vara hos mina föräldrar för det var bara drama och skit. Så jag kände mig instängd med bebis och dotter. När jag tänker tillbaka på de veckorna så mår jag bara dåligt och känner en lättnad att vi flyttade. 

Vi har tankar på att flytta upp igen men jag vet inte om jag är redo för allt skit som det medför igen..  Att bli nertryckt så fort jag markerar att jag inte tycker ngt är ok, att jag som mamma inte kan få ha det tyngsta ordet gällande mina barn utan att dömmas. Att folk ska veta så mycket om mig.  Det värsta är ångesten som kommer till ytan när jag tänker på att flytta upp. Jag gillar avståndet. Fast jag tycker samtidigt att avståndet är för mycket. Ett lagom avstånd är att föredra isf. Men här nere är jag trygg från allt det. Att bli nådd när jag vill bli nådd. 

Jag och Alex pratade hela kvällen om allt och det är så sjukt att 3 år snart passerar. Samt att Wille blir 10!! År gammal!! Jag har varit mamma i tio år 1 februari. Min äldsta son. Min första största kärlek. Min första prins.  Det sätter saker i perspektiv. 

💕