I juli dog min mormor, det var folk som verkligen försökte förstöra bröllopet, förstöra vårt förhållande. Jag var i en stor sorg och försökte finnas dör för min mamma.

Augusti kom och skiten träffade fläkten. Bröllop,begravning, depression och skolstart.

September var helt blurrig. Jag mådde skit men fokuserade på skolan. Vi hade haft problem med barnens skola under vintern och vi hoppades på en ny start då William bytte klass med nya mentorer.

Oktober kom och Williams känslor kom ut angående hans mobbning under hans två första år. Han började agera ut, rymde och hans temperament i skolan och hemma eskalerade. Vi gjorde vårt bästa på hemma fronten men det dög inte. 

November kom och vi hade ännu mer problem med skolan. Vi kände att nej nu får det fan räcka. William fick inte den hjälpen han behövde och skolan behandlade oss föräldrar ( vi var en del med barn som behöver stöd) som skit. I get gjordes och våra barn blev lidande men skolan tog inget ansvar utan det var oss det var fel på och hemmet. Vi kämpade vidare. I slutet av november tappade jag rösten och en låååååång sjukdomsperiod började för mig där jag inte hade en fungerande röst på flera månader. 

December kom och bråken med grannarna var värre än tidigare. Trots möten och tillsägningar fortsatte den psykiska terrorn. Mina barn fick höra hur den manliga grannen kallade mig för: jävla fitta, horkärring, slyna osv. Allt ljud vi gjorde klagades det på, det spreds lögner om mig och barnen och den psykiska terrorn påverkade barnen otroligt vilket inte togs seriöst trots flera polisanmälningar. Vi som familj mådde skit.

Januari kom och Jag och Alex började skolan. Jag var långt i från frisk och jag började terminen med väldigt låg energi. Inte nog med det så över vintern så härjade sjukdomarna i Brastad. Alla var sjuka och det var höga vabb nivåer. 

Februari kom, vi hade köpt bil. Åkte upp till Sthlm för att fira pojkarna. Åkte hem till mer sjukdom. Jag satte mig i bostadskö. Mycket drama kring min kvinnliga grannes misshandel som skett i trapphuset. 

Mars så sökte jag bostad. Jag var less på byggnaden vi bodde i. 3:dje vintern utan värme i elementen, det stank mögel i hela källaren och misären med grannarna var nog. Jag fick bostaden jag sökte. Vi skrev på papperna superglada! Vi skulle flytta till ett radhus som inte lutade, som såg fräsch ut. Ut på landet utan tung trafik som gav en ångest när barnen var ute och lekte.

I April sa vi upp lägenheten, jag började bli frisk och förskolan stängde  för 2:a gången. Magsjukan hade pågått non stopp hela vintern och våren. Alla var less på skiten. Skola och jobb blev lidande och man såg ingen ände på allt vabbande. Vi hade ingen hjälp alls under tiden heller.

Maj kom, jag hade kämpat mig igenom skolan, äntligen skolavslutning!!! Stolt över mina betyg gav jag mig en klapp på axeln. Vi flyttade ut, förskolan stängde helt och hållet för dom insåg att ngt i ventilation gjorde pedagoger och barn sjuka. Jag var mentalt slut och längtade efter semester. Jag ville bort från barnens jävla skola, William mådde skit där och bönade mig att få vara hemma. En elev från klassen spred ut saker vi berättat i förtroende öppet till våran mentor/lärare. Att flytta från brastad var sååå skönt!

Juni kom och min depression blommade ut i full kraft. Vi åkte upp till Sthlm och där blev jag jätte sjuk andra veckan och tappade rösten igen. Det var super jobbigt verkligen. Vi åkte hem, så skönt att komma hem.

Juli bestod av att landa och reda ut saker som flytten påverkat. Helt normalt att sådant sker men det är tufft ändå. Jag har hållt på med mina DIY projekt för att hålla tankarna i från mormors dödsdatum. Det känns som jag har krigat i ett helt år och jag vill bara lägga mig ner och få en break. 

För mig känns det som ett nytt år började nu i juli. Jag tänker fokusera mer på min familj, ta bort negativa energitjuvar från mitt liv och göra mer saker som jag mår bra av. 

Jag har hållt mycket på insidan detta året och stressen, ångesten och depressionen har ätit upp mig från insidan. Jag har hållt mig stark och tagit mig och min familj igenom all skit men jag vet inte hur många nätter jag vaknade i gråt. Pga terrorn i lägenheten utsatt mot oss av grannen och hans besatthet av våra ljud har både jag och Alex fått ptsd.

 Alla slags höga ljud ger oss direkt ångest. För vi vågade inte röra oss i lägenheten i rädsla av att när barnen skulle lägga sig att grannen eller hans gäster som uppmanas att jävlas med oss,  satte på hög musik i ett hus med papperstunna väggar. Hela dagar  och nätter kunde dom vräka på så vi fick skrika till varandra i vårt hem. Det slogs med ytterdörren upprepade gånger som var i kant med Williams sänggavel att han inte kunde sova. Det skreks och tjoades långa nätter igenom och bankades i rören tid och otid med variation med dunkar i taket. 

Jag är så otroligt lycklig över att jag lyckades få en bostad till oss så fort som vi fick. Det var inte en minut för tidigt. Min stackars kvinnliga granne som också fått alla glåpord kastat över sig bor kvar och få stå ut med allt skit som nu helt är riktat mot henne. Jag tycker så synd om henne att hon inte kan ta sig där ifrån. 

Så ni som läser min blogg, ni som kommenterar om mitt liv, ni som tror att ni vet allt. Ni vet inget förens jag delar med mig och inte ens i denna texten är ens 10% med. Det finns saker som aldrig kommer skrivas ut. Men jag går vidare nu. Nya andetag, nya kapitel.