Jag har verkligen saknat att blogga men det liv jag lever just nu? Jag orkar inte. Jag jobbar och lägger bra mycket energi på jobbet. Av olika anledningar tar det energi även när jag är hemma. Min ångest är SKY high och jag gick in i en depression i våras som jag idag fortfarande kämpar med. Jag är glad för att hösten gett mig så många fina dagar. Dom har varit en energiboost! Jag känner bara att det är nog. Allt med jobbet gör att jag mår skit. Sen situationen runt det. 

Jag måste ta mitt körkort och det är blandade känslor om det. Behöver ta det i sommar helst. Så behöver börja plugga efter årskiftet. För då förhoppningsvis så är det annat läge på jobbet, så att jag kan få ork att plugga. Jag behöver ha ett körkort och egen bil så Alex kan hitta ett jobb när Nathan börjar skolan till hösten. 

Men så går tankarna på flytt. Vi har så mycket problem med den här fastigheten. Vi älskar att bo här fast det är lite litet. Men vi känner oss hemma här och barnen har etablerat sig otroligt fint här. Det tog Leigh så lång tid att komma in i klassen. Vad händer om hon byter skola? Många orostankar. Jag bär på mycket stress, ångest och oro och jag känner att jag inte vet när det kommer att lugna ner sig. Pga allt detta så mår min kropp inte bra och jag blir otroligt påverkad av allt. 

Jag har kämpat och krigat hela livet. Jag vill bara sitta ner utan att saker går åt helvete eller behöva tänka åt andra eller vara personen allt hänger på. Jag vill inte vara huvudpersonen längre. Varför ska allt ansvar ligga på mig? Jag bad inte om det. Jag har fått hantera skit jag aldrig bett om sedan jag var barn. Jag känner mig så ofantligt trött på att vara den starka som fixar allt medans mina sår på insidan aldrig läker utan jag har förblött på insidan i alla år och ingen har märkt att jag blir bara tommare. När ska jag finna ron till att läka mig själv när jag ska se till att de nära mig överlever? 

Jag försöker göra saker jag blir glad över, mysa massor med barnen och distrahera mig själv. Jag har mina knep, dom håller mig flytande i det svarta hav jag kämpar i. Efter alla år kan man ju tycka att min kamp i havet borde blivit mindre? Vi borde ju blivit vänner jag och det stora svarta vid det här laget? 

Kronisk depression, sömnsvårigheter, ångest. Diagnostiserad. Jag har det på papper. Inget som är påhittat. Mitt liv sedan ålder 10. Ett liv kan se enkelt ut. Det är inte svårt. Jag har mycket jobbigt i mitt liv. Det har alltid varit så och det kväver mig. Jag har stunder jag visar det. Men jag vill inte att det sta definiera MIG. Trots att det är 95% av mitt liv. Så jag gömmer det och kämpar. Jag behöver bara säga att jag är trött på just kämpandet. 

Nästa år. Får jag mer ljus då? Jag hoppas på det för jag förtjänar det verkligen. 

Satte upp granen i går. Lade dit williams julklapp. Har problem i år med vad vi ska ge barnen. Förra året hade vi ett tema. Harry Potter, vilket vart extremt uppskattat. Men har ingen aning vad jag ska hitta på i år? 

Vi har blivit med katt också! Jupiter heter hon. Hon låter bli granen och är mycket hos Leigh. Vilket inte förvånar mig då min dotter är rena kattviskaren. 

Jag har nog inte mer att säga… 🤔